Filmskribenten Emma Gray Munthe bloggar men utan den viktigaste ingrediensen: länkar.
I ett inlägg som det här passar det bra med en länk:
UPPDATERING 14.39: Det visar sig att Bodil Malmsten bloggat om samma sak. Och att hon dessutom sett ett plakat med »ALLA HAR FEL« på. Det måste ha varit en övning. Polishumor.
Shoot me while I’m happy: Någon som vet vad som händer?
liksom i den här:
Bedriver tvåfrontskrig i miniformat, dels mot dem som tydligen blev besvikna och desillusionerade över att jag röstade på Centern. Dels mot en herre på Filmtipset som i princip tycker att svenska, kvinnliga filmrecensenter »ser lesbiska ut« och därför har dålig filmsmak.
Shoot me while I’m happy: God natt
(Webbforum som det där avskräcker mig riktigt ordentligt. Ingen möjlighet att få ut en permalänk annat än att läsa HTML-koden och hemskheter som microsoftismen SV: istället för Re:. Fast det är trådat i alla fall och det är bra.)
Man skulle i och för sig kunna hävda att det finns en mening i att låta bli att länka för att få läsarna att själva aktivt leta upp informationen istället för att få det serverat som en färdig länk att klicka på. Ungefär som när man anordnar skattjakt för dagisbarn.
Uppdatering 21.03: Fast i första fallet berodde det nog på bloggläsning genom kommentarer.