Tydligen är mina grannar i Norrköping beredda på det mesta. Tyvärr var jag själv inte lika beredd igår morse. Nej, det snöade inte–jag var helt enkelt inte beredd på att gå iväg. I ivern att komma iväg och hinna med spårvagnen till stationen missade jag att få med mig plånboken.
Det upptäckte jag först när jag försökte köpa frukost i en butik 166 kilometers väg hemifrån. Efter att ha rotat igenom mina fickor och väska var de enda värdepapper jag hittade som gick att avvara ett halvt häfte med SL-kuponger. Då önskade jag att cashkortet fortfarande funnits kvar och jag lagt ett i reserv i något fack i väskan.
Eftersom SL-kupongerna antagligen inte fungerar så bra som betalningsmedel och jag är för blyg för att tigga pengar eller mat så fick jag överleva på te, vatten och halstabletter under resten av dagen.
Femton timmar senare kunde jag återförenas med min plånbok och köpa lite mat att äta. Kanske borde man göra som James Bond och se till att ha guldmynt insydda i väskan för att kunna klara sig varhelst man hamnar i världen utan några andra betalningsmedel.
Ett mer realistiskt sätt att kunna överleva hade varit om det funnits ställen med SMS-betalning även för fysiska varor. Jag har inte hört talats om sådana bortsett från försöksprojekt eller Finland (vilket är ungefär samma sak, de börjar båda på F och är sagoland, den ena med utopier och den andra med mumintroll).