Ibland undrar jag om jag glömt att jag stigit in i en tidsmaskin och rest bakåt i tiden.
Unfortunately this collaboration doesn’t exist in the blogosphere where tagging is limited to blog authors. We have added collaborative tagging to some intranet blogs and the results are interesting, but this would really bloom on the world wild web.
Vem som helst har kunnat sätta etiketter på inläggen på denna blogg under de senaste 17 månaderna.
Om det bara är författaren som kan sätta etiketter är det ju bara ytterligare ett kategorisystem. Grejen med etiketter är ju att alla ska kunna bidra (och helst att man kan koppla ihop användare och etiketter så att varje användare kan se vilka inlägg denne etiketterat och man kan se populära etiketter för respektive inlägg).
Att möjligheten finns innebär förstås inte automatiskt att den används. På den här bloggen har etiketteringsfunktionen använts två gånger av någon annan än jag själv. Jag måste också erkänna att det senaste projektet med etiketter jag varit inblandad i, videoklippsgrejen Flimmr som smögs ut i torsdags eftermiddag, inte har möjligheten till användarsatta etiketter än. Beta-skylten på Flimmr finns faktiskt där av en orsak. (Namnet på tjänsten skvallrar om mitt och Mickes ironiska intresse för webb 2.0-klyschor.)
Nästa tecken på att det känns som jag lever i forntiden kom när det förra veckan redogjordes för ett seminarium om mobil marknadsföring. Helt plötsligt talades det om streckkoder som man kunde läsa av med kameramobiler och annonspelare med blåtand. 2D-streckkoder för mobiler var inte helt nytt när Qritiq tog upp det förra hösten och blåtandsreklam var inte nytt när Researcher tog upp det i januari.
Kanske är slutsatsen att jag borde bosätta mig i London eller Tokyo istället för Stockholm eller Rom.