Oron sköljde över mig ikväll millisekunder efter att tanken format sig i mitt huvud. Är det så att jag drabbats av förälskelsen?
Nej, jag är inte den som talar om att drabbas av det i positiv bemärkelse. Spänningen i situationerna i interaktionen med henne i sig kan vara positiv men tanken och oron är i högsta grad negativ. Självklart är det en i tiden framåtriktad tanke grundad i tiden bakåtriktade erfarenheter. Jag kan inte titta tillbaka till någon gång då jag varit förälskad då den inte slutat i total besvikelse.
Varje fiber i min kropp skriker högt av önskan att det ska bli annorlunda den här gången. Att jag faktiskt ska få kärleken besvarad eller att jag åtminstone ska kunna återgå till ett normalläge utan att drabbas av förödmjukelse och depression. Bara vissheten att det inte heller går att skära av kontakterna vid det (faktiskt mest troliga) utfallet säger mig att det är lika bra att försöka kämpa emot och bara ignorera det hela hur tråkigt det än må vara.
Så istället för att som vanligt försöka kämpa med att överkomma min blyghet och rädsla kanske det är läge att försöka kämpa med att hålla förälskelsen nere. Vete tusan om det ens går.