Självklart var hon inte där, husen i studentgettot var öde. Dörrarna var stängda i de mörka korridorerna. Självklart ösregnade det hela tiden i stan, det tog aldrig slut. Jag blev alldeles dyblöt.
Jag tog lite tid att titta på universitetsområdet. Det första man ser är ett stort, nybyggt, vågformat hus med texten universitet stort uppslaget. I huset döljer sig gräddan av administrationen tillsammans med rektorn.
När man passerar entréhuset förstår man varför det är byggt. Bakom döljer sig ett långt, trist betonggrått hus. Det skulle kunna vara Valla eller Frescati. Självklart tog jag chansen att gå in i huset, en enda lång korridor med diverse saker på ömse sidor återkommande taktfast. Anslagstavlor och några få anställda som fortfarande jobbar så här i början av juli.
Nu glömde jag att beskriva det hus C bor i. Som ett stort L är en rad terrakottafärgade trevåningars rätblock utplacerade. Utifrån var det enda man såg julgransljusen i korridorsrummet.
Jag tog bussen tillbaka till centrum och köpte vykort och frimärke på Pressbyrån.
På järnvägsstationen plockade jag fram vykortet och skrev:
4 juli 2002
Hej!
Läser ni inte e-post här i stan? Staden visade inte sin bästa sida idag. Jag är dyblöt.
och avslutade med mitt förnamn och min e-postadress. Motivet var slottet på natten. Med tanke på att det andra motivet var svampen till vattentorn med fula ramar och allt var det inte mycket val.
Jag ångrade att jag postat vykortet när jag satt på tåget hem. Det kändes bara dumt, meningslöst och pinsamt. Jag som hade bestämt mig innan för att det verkligen var min känslor och inte att skämmas för och att jag hade en bra chans att nå fram.
Nu inser jag att jag knappast når fram med mitt kärleksbudskap genom att klaga på att hon inte läser e-post och på det dåliga vädret. Det är väl bara ett desperat sätt att få igång en dialog med henne.