Det slutade väl egentligen med en kram. Vi slutade nian och våra vägar skildes åt. Jag inbillar mig att det är enda gången jag var i fysisk kontakt med henne. Hon skulle läsa samhällsvetenskapligt program och jag naturvetenskapligt på en annan skola. Sedan den dagen har jag bara träffat henne två gånger. En gång sommaren efter (eller samma sommar) då hon satt i kassan på ICA och en gång på öppet hus i min gymnasieskola. That’s it.
Antalet ord jag har växlat med henne någonsin skulle nog utan problem rymmas på två tätskrivna pappersark. Inte i någon mängd, eller på en nivå, som borde skapa någon känsla av intellektuell eller känslomässig samhörighet. Ändå är det vad jag känner. Det känns viktigt att få kontakt med henne nu och föra en dialog om så bara för att krossa min allt mer idealiserande uppfattning om henne.
Fast samtidigt känns det som att även det mest grundläggande och enkla förhållande med henne skulle vara underbart. Jag har de senaste dagarna tänkt mer och mer på förhållanden, samboskap och giftermål och då speciellt henne och mig. Allt önonetst vill jag slå mig i huvudet för att sluta upp med önsketänkandet men det fortsätter. För att inte flyga alltför långt bort i önskedrömmarna krossar jag dem genom att intala mig själv att inget förhållande kan vara för evigt och att den enda realistiska utvägen är skilsmässa. Jag är inte riktigt klar över varför jag inte tillåter mig själv att önskedrömma om ett livslångt och för det mesta lyckligt äktenskap. Självklart fantiserar jag också om de barn vi ska få och de semesterresor vi ska göra ihop. Verkar naturligt så här i semestertider, eller?
Jag har fortfarande inte fått respons på mitt vykort. Det har gått en månad sedan mitt stadsbesök. I stort sett varje dag kollar jag min speciella e-postadress avsatt för ändamålet. Än så länge har det endast kommit reklam. Det är ju inte säkert att hon kommit hem från sin semester (eller vad man nu kallar sommaruppehållet för studenter). Sedan är frågan varför hon överhuvudtaget ska besvara mitt klumpigt formulerade vykort.
Tankarna på att hon skulle ha en pojkvän, eller för den delen flickvän, är inte lika starka inom mig nu som för bara en månad sedan.
En sak jag oroar mig lite över är hur mycket våra tankar, filosofier och ideologier skiljer sig från varann och hur mycket jag skulle anpassa mig bara för att ställa mig in hos henne. Jag brukar annars ha hög integritet men det känns som om jag skulle kunna vika mig mycket för hennes skull.