Jag satt i skolans bibliotek i en blå svängd fåtölj strax bredvid ett tre meter högt fönster. Utanför ser man den gula industribyggnaden på andra sidan vattnet. Biblioteket är en sådan där modern skapelse där allt ska vara stål, glas, betong och ljust trä. Just här med blåa sittmöbler. Från taket hänger långa tygstycken, för att skilja av sittgrupperna, och specialdesignade, cylinderformade lampor.
Det var där jag hörde henne. Hon måste ha stått tio meter bakom mig. Hon pratar med några tjejer, några hon inte sett på väldigt länge. Mitt hjärta bankar och jag spetsar öronen, men sitter krampaktigt fast i fåtöljen. Jag tittar runt för att se något men tidskriftshyllorna med Medicinskt forum – Science Scope och tygstyckena skymmer effektivt sikten.
Hur vet jag att det är henne jag hör? Jag har ju inte hört henne tala på fyra år. Ändå intalar jag mig själv att det måste vara hon. Jag märker att hon inte pratar mer och kan efter en stund lämna fåtöljen. Jag tycker att jag är ful och fult klädd, men jag vill verkligen få en skymt av henne. Jag går runt snabbt i biblioteket och letar intensivt efter henne. En gång till går jag runt men jag ser henne inte.
Jag kommer inte exakt ihåg när det här hände det kan ha varit sent i höstas eller tidigt på vårterminen, men jag minns tydligt hur förvånad jag blev över vilka starka känslor jag kände för henne.
Någonstans inom mig hoppades jag på att det räckte att befinna mig här för att få träffa på henne. Det kändes viktigt att bara se henne, att vi träffades och bara pratade lite kort någon gång per halvår. Jag hade då ingen tanke på att jag ville ha en relation som gick utöver det.
Jag minns dagen som solig men solen måste stått lågt beroende på årstiden. Jag är ganska säker på det men det kan ha varit att det bara sken upp inom mig.