Ibland undrar jag vad företag och organisationer egentligen menar med de slogans och de rubriker de har i sina annonser och tidningar. De betyder oftast just ingenting – så trodde jag i alla fall tills i måndags förra veckan. Jag känner helt plötsligt att min fot inte har kontakt med marken och strax därefter ligger jag på spårvagnshållplatsen med ena benet på spåret och med baken på en rejäl isfläck.
Det enda rätta är förstås att kontakta de ansvariga och försöka få dem att sanda hållplatsen. Och det är när man försöker göra det som ironin i reklamtexterna står klar för mig. Jag ringer till Östgötatrafiken (»Bli förvånad«) och försöker framföra mitt ärende. Och ja, jag blir förvånad–över att de inte bryr sig. »Det är väl kommunen som har hand om det, jag vet inte.«
Hos Norrköpings kommun ( Konsten att njuta av Norrköping) har alla på den aktuella avdelningen gått för dagen, klockan är 16.30 och jag riktigt njuter. »Men prova med Sydkraft.«
Och det är när jag blir runtkopplad hos Sydkraft ( It’s all about recycling of garbage.) och jag får höra suckar och dessutom blir nära nog utskälld av en person för att jag ringer till honom som jag undrar om det är jag som är sopan. Det är ju, förstås, Busslink som har hand om det.
Och det är när de vanliga ringsignalerna blir hänvisningston hos Busslink ( Vem jobbar vi för?) som jag undrar detsamma. Tydligen får vi vanliga människor bara ringa på kontorstid och den slutar innan fem.
Fast nu kan jag säga att Östgötatrafiken ändå lyckades vända det till sin fördel, för en stund. För när jag väl tagit mig till busstationen för att prata med en anställd ansikte mot ansikte blev jag förvånad igen. Denna gång på ett positivt sätt. Hon skulle försöka lirka med den egna organisationens och Busslinks byråkrati för att få det sandat.
Men det blev aldrig sandat. Det dröjde en och en halv vecka innan det fixade sig och då var det moder natur som gjorde det (eller om det var kung Bore).