Solljuset belyser övre delen av stadsbebyggelsens fasader på ett sätt som får mig att tänka att alla goda tider redan varit och jag aldrig kommer att få ta del av dem. Allt färgas blekgult som världen utanför var färgfotografier från 1960-talet.
Att vara ständig singel gör att jag utnämner mig själv som jordens stackare – ingen någonstans, inte i ökenkrigets offer eller de drabbade i Afrikas svält kan ha det värre än mig. Jag förtränger alla nyhetsrapporter om ökande antal ensamhushåll i landet redan när jag hör dem.
Att vara själv ger ju ändå vissa fördelar. Jag kan välja TV-program och skivor själv. Jag behöver inte irritera mig på att någon ställer in glasen fel i skåpet och behöver inte känna mig skyldig att följa med överallt. Å andra sidan är det ett pris jag är beredd att betala även om det skulle innebära att behöva lyssna på i mitt tycke hemska pojkband (eller vad det nu kan röra sig om – jag har ännu inte analyserat hur djupt jag kan tänka mig sjunka i jazzträsket bara för att känna samhörighet). Det känns självklart att göra sådana uppoffringar trots att jag aldrig haft ett förhållande. Å andra sidan ordet det vara möjligt att hitta en tjej med en någorlunda överensstämmande musiksmak. Jag har nog problem med att hitta en tjej överhuvudtaget.
Har jag sedan någon musiksmak? Vid 19 års ålder var jag fortfarande nollställd vad gäller musik. Det dröjde tills dess innan jag köpte min första egna skiva för egna pengar.Jag saknar troligtvis all form av rytmkänsla och är förmodligen helt omöjlig att dansa med. Jag har bara »dansat« när det varit påtvunget på gymnastiklektioner.
Den springande punkten är att jag inte vet vad hon läser.