Ibland känns det bara hopplöst – att C liksom barndomen är ett svunnet kapitel och att kärlek överhuvudtaget är något jag aldrig får uppleva. Idag känns det så även med känslomössan avstängd. Jag tror att jag aldrig kommer få uppleva riktig, besvarad kärlek.
Vad jag än gör i fallet C känns det som om jag får den stora stalker/förföljarstämpeln på mig alternativt eller kombinerat med den gigantiska loser/idiot-stämpeln, en stämpel så stor att en specialbeställning hos Kockums krävs.
Jag funderar på om jag skulle erkänna mina tankar för henne om jag fick en konkret eller underförstådd fråga. Man undrar verkligen över sig själv när man ser versala C och fallet C i texten man skrivit.
Om hon skulle göra en offentlig upphandling av kärlek och ömhetsobjekt tror jag att jag inte uppfyller de fysiska kraven. Den enda del av min kropp jag tycker är snygg är ovansidan av den högra underarmen om man betraktar den i utsträckt läge. Den är någorlunda brun, är till skillnad mot övriga kroppen någorlunda behårad och ganska smal. Fast nu upptäckte jag någon sorts insektsbett mitt på armen.
En annan del av kravlistan jag skulle få svårt att uppfylla är erfarenhetsdelen: jag är i total avsaknad av referenser, såväl goda som dåliga.
Nu är jag inte helt övertygad om att det går till riktigt så rationellt och jag tror inte heller att en offentlig upphandling alltid är rationell.
Men även när jag tar hänsyn till de irrationella orsaker som kan påverka känslan av tillgivenhet så tror jag att mitt utseende ligger mig till last liksom att min oerfarenhet ska leda till ett konstigt beteende som riktigt avskräcker.
På listan över riktigt töntiga saker att genomföra har jag nu att skicka en offert på denna upphandling.