Det här året kom stack den helt ljudlöst. Utan ett knyst var en timme borta på morgonen. I vanliga fall brukar jag få höra till leda om den kommande klockmanövern men den här gången såg jag inget om den.
Som vanligt ägnar man hela söndagen åt att ängslas åt att man förlorat en timme jämfört med dygnet innan. Säkerligen ägnar jag mer tid åt att ängslas än vad jag förlorat i reda minuter. Hade jag bara gjort något vettigt istället hade jag inte haft någon anledning att ängslas.
Det enda vettiga hittills är 50 ord (om jag inte räknar det jag skrivit i bloggen idag) och om de var så vettiga vet jag inte.
Uppdatering: Eh, jag skrev visst fel där. Vilket ger mig ett tillfälle att dra den urusla vitsen:
Det var två programmerare och en stack.