Det dröjde tjugo år. Först igår förstod jag varför stjärnor avbildas som femuddiga och inte bara som små runda prickar. När jag skulle lägga mig såg jag en ljusstark stjärna (planet/satellit) i väster (nej, ingen metafor där).
Den var tillräckligt stark för att man skulle armarna sticka ut. Det kan ju ha varit så att mina trötta ögon eller det inte helt rena fönstret hjälpte till förstås.
Hursomhelst är det saker som det här som gör att jag förstår att det fortfarande finns saker kvar att uppleva.