Pinsamheter

· 372 ord · 2 minut(er) att läsa

Jag är en person som inte klarar av pinsamheter. Jag byter snabbt kanal när radiolyssnarna får chans att ringa in, vissa typer av film kan jag inte se på bio eftersom jag inte har någon möjlighet att springa bort när det blir alltför pinsamt, jag vill bara sjunka ner genom golvet när någon ställer en riktigt pinsam fråga på en föreläsning. Jag undrar ibland hyr mycket av filmer jag missat genom att befinna mig i ett annat rum i färd med att framstöta konstiga ljud och vifta med armarna.

Senast jag genomfört en sådan manöver var när nyheterna i TV enviset fortsatte med att låtsas att en del av fotbolls-EM avgjorts av fulla svenskar som i Sverige ägnat mer uppmärksamhet åt ölglaset än storbildsskärmen och som vaknar till liv inte är Sverige gör mål utan när en kamera visar sig i närheten. Det är då jag hoppas att jag, liksom Hasse Alfredsson i Mosebacke monarki, kunde blunda med öronen utöver det blundade med ögonen jag redan gör för att slippa se plasthjälmar med horn.

Jag vet inte varför inlevelseförmågan när det gäller pinsamheter är så stor. Jag känner nog mer av det än vad vederbörande själv gör, för skulle de uppfatta det pinsamma skulle de inte skämma ut sig.

Då är min tolerans vad gäller skriven text större. Jag vet inte riktigt vad det beror på. Kanske förknippar jag talet med social interaktion där pinsamheter kan uppstå och skriven text med en persons inre tankeverksamhet som förblir outtalad och därmed inte blir pinsam. Här sällar sig också talade monologer, de utsätts inte för en annan människa och blir därför inte lika pinsam.

Detta har återverkningar även på hur jag agerar själv. Jag är ytterst försiktig i samtal med andra men har inga större problem med att skriva ut i den här formen. Fast hur pinsam man egentligen framstår som är alltid svårt att observera själv.

Det kan vara så att jag felaktigt utgått från att det är dåligt att vara pinsam. Rätt sorts pinsamhet kan ju dra till sig nyfikenhet och uppmärksamhet och därmed vara bra för karriär och sällskapsliv. Det skulle kanske förklara varför en del landshövdingar och direktörer hamnat där de hamnat. Men inte vill man väl göra dem sällskap?