Det kan kännas avlägset, men det fanns en tid innan googla var ett allmänt accepterat ord, innan Digitals mest kända produkt hette Altavista, inte PDP eller VAX, innan Webcrawler gick runt på nätet för första gången, ja till och med innan det fanns någon webb, och cd-skivor, om de överhuvudtaget fanns, enbart kunde lagra musik. Då det var säkert att den bit kunskap du letade efter hittades på en bit papper.
Det säkraste kortet var att titta i ett uppslagsverk, i form av en fickkalender eller som flera hyllmeter, uppdelade i tiotals band som rymde vitt åtskilda ämnen där man försökt samla allt vetande. Uppslagsverket, eller encyklopedin, har varit ett medel för folk att stilla sin nyfikenhet om världen eller vad de andra pratar om sedan 2 000 år tillbaka. Liksom så mycket annat har uppslagsverket idag letat sig fram till elektroniska medier.
1985 presenterade Sony och Philips cd-rom– en teknik för att lagra 600 megabyte data på en cd-skiva och det talades tidigt om att ett helt uppslagsverk kunde rymmas i denna mängd. Samma år beslutade svenska staten efter en utredning för att ge garantistöd till ett nytt stort svenskt uppslagsverk, Nationalencyklopedin. Här talades det dock inte om annat än utgivning på papper. Det första bandet av ne utgavs i december 1989 och när det tjugonde bandet utkom 1996 fanns det en cd-rom-läsare i nästan varje ny dator, men ingen med NE i.
Som vanligt vid stora teknikskiften var de stora jättarna stela och misstolkade marknaden. De stela jättarna lämnade fältet öppet för andra aktörer. Microsofts Encarta och Compton, som det äldsta existerande uppslagsverket Encyclopædia Britannica otaktiskt sålt iväg 1993, fick miljoner kunder med sina cd-rom-baserade uppslagsverk. Samtidigt som Encyclopædia Britannica försökte konkurrera med enbart sitt uppslagsverk i pappersformat för närmare 15 000 kronor.
När Encyclopædia Britannica väl försökte slå sig in på samma marknad ville de ha över 10 000 kronor för sitt uppslagsverk på cd-rom samtidigt som Encarta tog mindre än en fjärdedel.
cd-rom-baserade uppslagsverk delar dock vissa nackdelar med sina tyngre pappersbaserade föregångare. Det tar tid för framställning och distribution av skivorna. Därför kan man bara uppdatera ett par, tre gånger per år. Med snabbare datanät och webbens framfart är det plötsligt möjligt att erbjuda dagsaktuell information även i en encyklopedi.
Här, på webben, har även de tröga jättarna lyckats anpassa sig. De drar nytta av sina starka varumärken, höga trovärdighet och digra material och presenterar det faktiskt på ett sätt som inte är löjligt eller föråldrat. ne erbjuder utöver den vanliga texten tjänster som korsords- och rimhjälp och uppdaterar kontinuerligt innehållet. Encyclopædia Britannica marknadsför sig på sin webbplats med orden »Results You Can Trust«. Det är betydligt enklare för oss läsare att använda och förlagen kan glädja sig åt att få in pengar via abonnemang istället för styckvis försäljning från pappers- och cd-upplagorna.
I och med webben finns det även möjlighet för en helt ny typ av uppslagsverk, fria uppslagsverk där vem som helst kan bidra. Wiki är en typ av system där vem som helst ändra innehållet på en webbplats. Hyperlänkar inom webbplatsen spelar en viktig roll. Intressant nog är det först med wikin som hyperlänkar i HTML börjar användas på ett sätt som gör innehållet till riktig hypertext. Tidigare har webben mest bestått av sidor där textinnehåll och länkar varit åtskilda från varandra.
Alla begrepp som man kan tänkas vilja vet mer om uppmärks på ett enkelt sätt, antingen genom sillycapsning, där man blandar versaler och gemener i ett ord, MagentaMagasin eller genom att innesluta ordet i någon sorts markörer Magenta. Wikin har sitt ursprung inom programmeringen, den skapades för att kunna dokumentera arbetet med designmönster, och har varit betydelsefull inom XP, Extreme Programming.
Vem som helst kan ändra i artiklar eller lägga till nya i en wiki. Man behöver inte ens skapa en användare. Det är bara att trycka »redigera« på en valfri sida och börja ändra. Tidigare versioner av artiklarna sparas så om någon går in och förstör är det bara att återställa till en tidigare version. Eftersom systemet är helt öppet och vem som helst kan komma in och ändra är det bara löjligt att gå in och förstöra.
Denna teknik visade sig fungera bra även inom andra områden och uppslagsverket Wikipedia, som använder sig av wikiteknik, har på tre år växt till att innefatta en kvarts miljon engelska artiklar och finns på över 60 andra språk, inklusive svenska och konstruerade språk som esperanto och interlingua. Man får tillgång till artiklar gratis och får i många fall ganska stor frihet vad gäller att använda texten i andra sammanhang. Innehållet i Wikipedia bygger på en licens där skribenterna avsäger sig upphovsrätten till sina bidrag.
I Sverige är det dock en annan wiki som är störst. susning.nu startades på hösten 2001 och har nu över 50 000 artiklar. susning.nu har ingen uttalad upphovsrättslicens vilket innebär att man som skribent behåller rättigheten till sina bidrag men ger susning.nu rätt att visa texten på webbplatsen.
susning.nu är mer anarkistiskt än Wikipedia där det finns ett hierarkiskt system– vissa användare kan låsa sidor, ta bort sidor som anses vara oseriösa eller stänga av andra från att redigera. I susning.nu är alla användare på samma nivå och beslut får tas i samförstånd utan några former av maktmedel bakom sig. Det leder till att vissa artiklar utsätts för redigeringskrig där skribenter raderar vad de andra skrivit och istället lägger till sina egna ståndpunkter. Dessa förekommer i artiklar om kontroversiella ämnen som högerextrema partier och religion men även till synes oförargliga fall där man inte kommer överens om huruvida artikeln om tv4 plus ska heta tv4+ eller tv4 plus.
Det är högt i tak på susning.nu och det märks på innehållet. Kvaliteten på artiklarna skiftar betydligt men chansen att man får se roligt innehåll är större. Bland annat kan man hitta galna dokumentationsprojekt, som vilka produkter som säljs under vissa lågprisvarumärken eller innehållet i varje avsnitt av ett frågesportprogram. Enkelheten i redigeringen gör att mängden tillgänligt material ökar betydligt.
Internet har inte bara inneburit möjligheter för nya, fria uppslagsverk. Även gamla, fria uppslagsverk har möjliggjorts av Internet och webben. Nordisk familjebok, det mest omtyckta av de svenska uppslagsverken och som började utges 1876, finns att läsa på Internet tack vare ideellt arbete. Projekt Runeberg är ett projekt inom datorföreningen Lysator vid Linköpings universitet som publicerar nordiska litterära verk där upphovsrätten gått ut. Böcker skannas och läggs ut på webben i form av bilder och OCR-tolkad text. Det största enskilda verket i projektet är Nordisk familjebok där alla band i de två upplagorna skannats och texttolkats.
Utöver arbetet med att skära sönder arken från pärmarna (inget för känsliga bibliofiler) och mata skannern med boksidor krävs manuellt arbete med indexering och korrekturläsning och där kan vem som helst kan hjälpa till.
Vad ska man då med ett hundra år gammalt uppslagsverk till? Det är lärorikt att läsa om uppslagsord som inte finns i de nyare verken, hur ny teknik uppfattades (redaktionen verkar ha haft stort intresse i det, över 80 sidor handlar om elektricitet och elektriska maskiner) eller vad samtiden tyckte om olika ämnen. Det kan därför vara en intressant historielektion att läsa vad som skrivs om »negrerna«, rashygien eller hasjisch. Man kan även få läsa August Strindbergs artikel om Djefvulen.
Anm.: Detta är min artikel från Magenta nummer 4. Sedan den skrevs har susning.nu stängt för allmänhetens redigering, vilket delvis motsäger det jag skrivit. Förhoppningsvis kommer en fungerande lösning på klotterproblemen, som tillåter alla ansvarstagande personer att skriva igen.