Jag såg Kay Pollaks Så som i himmelen ikväll och det är intressant att se hur en äldre biopublik beter sig. Till skillnad mot en ung publik är det här en publik som fortsätter att prata när filmen börjar. Som gärna kommenterar vad som händer i filmen och högt gissar vad som kommer hända härnäst. Eller så kanske de försöker styra handlingen precis som farmor försöker styra in pucken i mål när hon ser ishockey på TV?
Pollak jobbar hårt på att förstöra illusionen tidigt i filmen. En Caltex-tröja med alldeles för modernt snitt i sextiotalsmiljö. Samma tröja är med i vad som måste vara det sämsta fotomontaget på flera månader; vi ska förledas tro att Per Morbergs rollfigur som ung gått i samma klass som Michael Nyqvists.
Min gräns för pinsamheter är vida överskriden vid flera tillfällen i filmen. Frågan är om inte att den är på svenska gör sitt till. Hade den varit på något annat språk hade jag nog klarat mig bättre.
Sedan klarar sig filmen lite bättre, den mest förutsägbara händelsen inträffar aldrig. Däremot den näst mest förutsägbara i slutet.
Uppdatering: Mymarkup-Erik har skrivit om Pollaks kulttillhörighet.