»Spädbarnskatapulten« lyckades pricka in kommentar nummer 1000 (inräknat ett antal spamkommentarer som inte visas) med sin första kommentar i ett svar på inlägget King Lion om digital-TV-övergången. Kommentaren till ära kan svaret förtjäna att få ett eget inlägg. (Eller så är det bara ett sätt att skriva en massa osammanhängande text för att blanda bort korten.)
Jag minns inte att staten lade sig i när VHS dog ut och DVD blev standard, eller för den delen när CD tog över efter vinyl.
Jag tycker inte heller att staten ska lägga sig i utsändningen av TV i den höga grad de gör. Men det är en stor skillnad mellan övergång till digitala format för video och musik än det är för TV där det finns en stark begränsning i tillgängligt frekvensutrymme.
Varför ska staten styra övergången från en teknik till en annan?
Anledningen till politikernas intresse för digitala marksändningar ligger med största sannolikhet i möjligheten till kontroll (som tidigare gestaltat sig i tre och ett halvt decenniums monopolsituation och Maj-Britt Theorins förslag om parabolförbud på 1980-talet), något som började försvinna i och med TV3:s sändningar från London nyårsnatten 1987.
Tekniskt framstår paraboler som en bättre lösning, man får tillgång till fler kanaler och möjlighet till bättre bild. Nackdelarna jag kan se är risken för avbruten mottagning vid solstormar och militära konflikter, men då skulle det räcka med en beredskapskanal.
Lägg märke till ordet »sena«! När det digitala nätet är igång sedan sex år tillbaka och veckor återstår till de första stängningarna är det dags att skjuta upp nedsläckningen. Det har inte saknats förvarning, även om det tog medierna ett tag att ta upp tråden. (De började uppmärksamma det ordentligt när ett halvår återstod.)
Hade nu de pensionärer och ensamstående föräldrar som står handfallna börjat spara undan trettio kronor om månaden (en krona till per dag utöver de fem man redan betalar för TV-licensen) för sex år sedan hade de nu haft råd att köpa en box för 2000 kronor (vilket man då hade kunnat gissa att de skulle kosta). Hade de totalt missat informationen om övergången tills i vintras hade de behövt lägga undan 100 kronor i månaden för att få råd att köpa en box för 700 kronor (som de billigaste kostar nu).
Dessutom finns det en risk att tekniken ändå är passé då övergången helt är genomförd (år 2008). Det kanske finns smidigare alternativ via bredband vid det laget.
Tekniken är inte bara passé 2008, den är passé redan nu–Canal Plus har sänt HDTV i ett par veckor nu. Att tekniken ständigt förbättras får man räkna med, frågan är hur länge man ska vänta innan man hoppar på det nya. Det som är nytt är att systemet inte är bakåtkompatibelt. Tidigare har man kunnat patcha systemet att överföra färg, text-TV, stereoljud med mera. Nu var språnget alltför stort att fortsätta i den banan. Följden blir att man får sända parallellt ett tag (man har inte gärna en flag day när vanliga konsumenter är inblandade).
Det öppnar upp för många nya funktioner och finesser men folk anser inte att de är nödvändiga, oavsett hur häftiga de är. Många håller sig därför till GSM.
Nu missar du en sak: teknikövergången är i första hand inte till för konsumenterna. Visst, man kan få tillgång till fler kanaler och interaktiva tjänster men det kan du få med parabol eller bredbands-TV också. Som de digitala sändningarna är komprimerade idag är den bästa teoretiska bilden i PAL-systemet betydligt bättre än från digital-TV (även om de flesta troligtvis får bättre bild med digital-TV pga. dålig antennmottagning). Huvudanledningen till övergången är billigare utsändningar (lägre effekt) än de analoga och högre politisk kontroll (jämfört med satellitsändningar/bredbandssändningar).
Jag tror att det är likadant med digital-TV idag. Folk är i allmänhet inte intresserade av »interaktivt« nonsens eller »hi-res« text-TV i XML-format.
Jag håller med, det var floppar som bara väntade på att få inträffa. Interaktivitet med processor- och minnesklena boxar och trådsmala returkanaler var dömt att misslyckas. Och hi-res text-TV hade floppat i USA redan på 1980-talet. Än så länge har de text-TV-liknande tillämpningar jag sett varit slöare och mer svårnavigerat än vanlig text-TV. Men det går att genomföra fungerande tillämpningar med tekniken, det är ju samma karusellprincip som i text-TV. Det handlar om att cacha mer data. En TV som sparar undan 1000 text-TV-sidor är ju betydligt rappare och användbarare än den B&O som min farmor och farfar köpte 1986 och som bara hade den aktuella sidan i minne.
Någon gång ska jag sammanfatta de här textsjoken till något som går att läsa, kanske. Och dessutom försöka få med en poäng.