Mobiltelefonoperatören i Karlskrona har sedan många år tillbaka försökt profilera sig som den av operatörerna som har en hög kundservicenivå där de andra profilerat sig med lågt pris (Comviq/Tele2) och god täckning (Telia). Detta trots att man bytt namn från Europolitan till Vodafone och nu då till Telenor. Tyvärr följer den nuvarande reklamidén med kundtjänsttelefonisten Peder över till det nya namnet. (Är det förresten någon mer än jag som uppmärksammade paketen i reklamfilmerna som visades runt jul? Röda paket med blå och vita snören.) Hur är det då med kundtjänsten? Jag gjorde ett försök och ringde igår.
Åtminstone tidigare fanns det ett nummer man kunde SMS-a ett telefonnummer till för att få reda på om det aktuella numret var porterat till en annan operatör än prefixet indikerade. Detta är ganska viktigt att få reda på eftersom operatörerna tar ut olika samtalsavgifter till telefoner i olika nät. Den jag talade med kände inte till att det skulle finnas (eller ha funnits) något sådant nummer. Däremot fick jag adressen till tjänsten på snpac.se så resultatet blev godkänt.
En intressant sak med namnen som operatören haft under åren är att man kan följa någon sorts trend vad gäller vilket område som är hett. I nittiotalets början hette företaget Nordictel, något som minner om tider då Nordensamarbetet var starkare. Operatören hette dock Europolitan när den lanserades året efter att Sverige ansökt om medlemskap i EG. När så den stora internationella operatören Vodafone köpte upp Europolitan försvann (efter en tid med dubbla namn) alla indikationer om ett geografiskt område. Och nu är då företaget nere på en lägre geografisk nivå, ett land. Efter globaliseringen kommer norskifieringen?
I kampanjen i samband med namnövergången har man koncentrerat sig på bytet av färg. Från Vodafones röda till Telenors blå. Dels genom den töntiga TV-reklamen där man målar om en vägg samt genom annonstavlor och helsidesannonser där man utnyttjar den där gamla kognitiva övningen: man har en lista med ord där varje ord är i någon av ett antal olika färger. Sedan ber man försökspersonen att snabbt räkna upp vilka färger orden har. Någonstans i listan står helt plötsligt namnet på en färg samtidigt som själva ordet är i en annan färg. Här brukar det gå fel. Istället för att säga vilken färg bokstäverna har kommer försökspersonen antagligen att läsa namnet på färgen.
Tydligen var inte Telenor ensamma om att tänka på denna just nu. Beta Alfa skriver om Beckers nya annonser på samma tema. Fantasilöst kan tyckas och då speciellt från Telenors sida. Vad vill man säga? Att den enda skillnaden för kunderna är färgen? Eller försöker man spela på de politiska blocken när det är valår och allt? Eller är det känslor man vill förmedla? Att man går från värme och kärlek till kyla?
Förra veckan diskuterade jag i en IM-konversation problemet med att framföra intentionerna i textmeddelanden i alla dess former. Eftersom det är svårt att överföra ironi finns risken att motparten uppfattar allt som ironi trots att man verkligen menar det man skriver. Då framförde hon sin teori om att använda sig av färgkodning:
| blå | ironi | | svart | seriositet | | röd | flörtförsök |
Det skulle mycket väl kunna fungera även om det skulle bli jobbigt för henne att läsa alla mina illröda meddelanden till henne.
Om man för över den här konventionen på världen i övrigt blir det en del intressanta följder. Universitetet med blå logotyp, med blå text på informationsskyltarna som leder till föreläsningssalen med blå vägg. Får man verkligen lära sig något på föreläsningarna då? Kanske bättre att ta sig till en toalett istället, toaletterna som har röda dörrar…
På den här bloggen fungerar konventionen verkligen, en person som är så blygsam som jag kan inte beskrivas bättre än med ett färgschema som går i olika nivåer av grått som ibland glimtar till i en svag grålila nyans (lite ironisk och en knivsudd flörtig).
*[IM]:Instant Messaging