Det är måndag. En hel kontinent är täckt i aska, själv är sinnet fördunklat av annat. Valet står mellan två ställen, ett i närheten och ett ute på landet. Val och val förresten, jag har inget att säga till om. Det handlar om resurser. Vem har plats över med så kort varsel? Över huvud taget känns det överilat. Behovet hade kanske funnits där för en vecka sedan, inte nu. Beskedet dröjer. Rädd att bli utan telefonen skickar jag iväg några meddelanden. Det finns inte så mycket att skriva. Jag kommer att bli ivägskickad men jag vet inte omständigheterna eller för hur länge. Jag får sitta i personalens soffgrupp. Att det inte är för de vanliga dödliga märks tydligast på att dagens tidning ligger på bordet. Orkar inte läsa annat än konkursnotiserna. Det är inte i spekulationsintresse eller av skadeglädje. Snarare finns det något sorgligt i grusade drömmar. Borde veta bättre eftersom jag för längesedan erfarit att det knappast hjälper att relativisera sin egen situation med att andra har det sämre.
Hon tittar ut igen och meddelar att plats är ordnad, att hon själv varit där och kan intyga att det är ett bra ställe men att hon ännu inte kunnat ordna skjuts. Jag ska sitta kvar och vänta. Får svar på meddelandena men har inte möjlighet att besvara frågorna i dem. Möjligtvis kan jag ge svar på frågan om var (ute på landet) och när (så fort som möjligt) men inte frågorna om hur, exakt varför eller hur länge.