Tanken på att bli äldre är nog den allra värsta. Nej, det handlar inte om att jag då inte längre är ung och desperat försöker bota det med fallskärmshoppning och Harley Davidson. Jag pratar om rädslan att att vara gammal och lämnad ensam utan några sociala sammanhang andra än när man råkar dela buss eller handla i samma butik som andra människor. När man ensam får stå ut med tristessen, klara krämpor eller möta rädslan för döden.
Underförstått finns här förstås tanken om att man med en livskamrat skulle underlätta svårigheterna. Ha någon att förlita sig på när det är tungt, att ha någon att pyssla om när denne behöver det och för att ge bevis på sin kärlek och förstås att ha glädjeämnen att dela.
En svag aning om att även livet med en långvarig livspartner inte är lätt smyger sig på när jag idag på sjukhuset på besökstid får se den inlagda patienten trösta maken som bryter ihop i tårar när han talar om hur han ensam kvar hemma har svårt att somna utan sin äkta hälft vid sin sida.
Jag inbillar mig att nettoeffekten med någon annan att leva livet tillsammans med är positiv. Att det är just för att man upplevt fördelarna och fått någon att älska som svårigheterna kan yttra sig i sorg.
Själv känner jag mig mer som den som står utanför och tittar in. Där jag i bästa fall kan hålla distansen från alltihopa och därmed undvika såväl ensamhet som saknad. Jag vet att det inte kan vara sant.
