Det vore orättvist av mig att beteckna det som den största av orättvisor. Trots det för mig tankarna till den slutsatsen så ofta att jag tröttnat. Exakt vad orättvisan skulle orsakas av är mer ogreppbart. Att jag “vill sitta stilla” när den andra “vill erövra”, att jag har färre “erfarenheter på förhållande-planet” än motparten, att jag uppenbarligen inte är “rätt kille” och därför inte värd att ödsla tid på, att jag efter drygt tre år fortfarande inte gjort tillräckligt intryck för att ens bli igenkänd på jobbet, att inte ens ett kort svar på ett långt brev ska vara att räkna med.
Kanske är det obalansen i emotionell insats som är den stora orättvisan. Att jag får kämpa så mycket för att ta mod till att ens närma mig någon och direkt blir avfärdad av någon som hunnit skaffa sig vanan av nekande och därför inte är villig att lägga tid eller förståelse på mig som unik individ. När man kämpar mot en varseblivning som bygger på stereotyper, schabloner och, rent ut sagt, ytlighet räcker jag inte till.
Utgår man från grunden är kanske orättvisan istället att jag givits behoven men aldrig fått alla verktyg. Behovet att älskas med förmågan att älska men utan möjligheten att övertyga någon om det. För visst blir det missriktat att försöka kommunicera på djupet med en person som när det kommer till kritan lägger sitt omdöme i den första blicken sinsemellan.
[23 oktober 2013]