Igår satt jag där. Jag lade till no-reply som avsändare i en e-postmall. Självklart gick det inte att göra utan samtidigt tycka illa om mig själv. Jag övertalade mig själv att det var det minst onda av två onda ting. Det andra hade varit att låtit defaultavsändaren vara kvar och då hade en stackars sysadmin fått sin mejlbox fylld av mejl från personer som han inte kunnat hjälpa ändå.
Ropen om död åt no-reply-adresser hörs igen. Fleecelabs skrev om förkastligheten i det hela år 2007. Själv reflekterade jag ikväll över att backuptjänsten Carbonite uppmanar i sina mejl att höra av sig med supportfrågor till en viss adress eller helt enkelt svara på mejlet. Det är så självklart. Borde tänka över om jag inte kan få till åtminstone en autoresponder som avsändare som skickar ut en FAQ och hänvisar till en webbsida.
Är det just någon man inte vill irritera och göra sig okontaktbar med så är det de personer som är villiga att engagera sig i din produkt på ett för dig positivt sätt, speciellt om man är ett nystartat företag utan någon marknadsföringsbudget att tala om. Vill man få återkoppling i en beta är det just en låg tröskel till kontakt man vill uppnå. I Crowcrofts inlägg handlar det om no-reply-adresser från tjänsterna Hubbbie, Quora och Five.
Ett annat sätt att irritera användare är att glömma bort att de existerar. Man låter personer registrera sig för en tjänst under ett visst varumärke, tycker sig göra tillräckligt stora ändringar för att motivera att kasta bort databasen och börja om från noll på samma adress. Bonnier gjorde det med Koll.se förra decenniet, utan att tala om att de hade självvald användaramnesi.
Än mer förvirrande kan det bli när man som Ambadoo har kvar sin tjänst i sin förra skepnad samtidigt som man gör om från början. Då kan man logga in på den gamla webbplatsen men bemöts som en total främling av nya iPhone-appen (med samma namn och färgschema). Det är ju minst sagt lite ironiskt med tanke på att det handlar om en app för att hålla reda på folk.
