När man så många gånger under skoltiden härdat ut med tanken att det bara är en tillfällig plåga och att utsattheten tids nog ska försvinna skulle man tro att en tillvaro utan uppenbara plågoandar, utan det omedelbara utanförskapet i skolmiljön, och med ett givande jobb och bosatt på en ort där inskränktheten inte gör sig lika starkt påmind, skulle vara njutbar och värd mödan.
Man skulle kunna bortförklara det som en jakt på lycka där man aldrig når målet. Där gräset alltid är grönare på andra sidan. Ett par saker är säkra: jag har inte uppnått något som kan liknas den revansch på populära klasskamrater blir utsatt för när den töntige hjälten blir en vacker svan (och framför allt en lyckad svan). Inte heller har jag nått ett läge där jag bottnar, där jag för ett ögonblick kan känna mig trygg, älskad. Inte på långa vägar i ett läge där jag kan känna mig åtrådd.
Det är med blandade känslor som man ser det australiska mobbningsoffret ge igen fysiskt. Situationen i att vara utsatt för konstanta gliringar, regelrätt verbal misshandel och även fysisk dito känner jag igen alltför väl från min egen skoltid. I mitt fall gjorde svårigheterna att snabbt knyta vänskapsband till nya människor samt en fysisk koordinationsförmåga sämre än normalt mig till ett lämpligt offer för nedsättande behandling. Då handlar det om att individuellt pekas ut för att man inte tillhör normen.
Jag överlevde helt enkelt genom att härda ut. Det är svårt att argumentera för att det skulle vara bättre för mig individuellt än alternativet att slå tillbaka rent fysiskt, även om jag i ett större perspektiv ser fördelarna i att inte bemöta våld med våld.
Det fanns perioder där jag kunde intala mig själv om min intellektuella överlägsenhet och helt enkelt skjuta upp förhoppningarna om att leva ett lyckligt liv till ett senare skede. Det gällde både i smått, som att se fram emot tiden efter veckans sista idrottslektion, men främst i stort. Det blir bättre på gymnasiet, det blir bättre i yrkeslivet, osv. Det blev bättre, men jag har ännu inte nått till det läge jag drömde om på skolgården i mellanstadiet.
Självklart var stunderna av misströstan, osäkerhet, mindervärdeskomplex och dödstankarna där. Ideligen återkommande. Många var de gånger jag grät i ensamhet.
Den centrala punkten kring vilken misären frodades var skolan. Grundskolan som man enligt lag är tvungen att gå i. Högstadiet på en skola som kändes mer sjuttiotal än det nittiotal det verkligen var. Lärare som kanske varit engagerade en gång i världen men vars intresse i elevernas göranden nu begränsade sig till idrottsprestationer och luciatåg. Enda gången som något annat möjligen kunde engagera var det pga. likhet med idrottstävlingar. Så enda gången jag lyckades utmärka mig i något var när jag som nybliven sjua lyckades bli bäst i alla årskurser i nutidsorienteringen.
Resterande tre år var man i bästa fall en belastning i den andra klassens idrottslag. Säkerligen pågick en hel del diskon, fester, fyllerier, moppeåkning och hångel utanför skoltid. Av det märkte jag intet. Jag satt istället hemma och tänkte på allat annat än mig själv eller ens orten i övrigt. Tankarna gick istället till hur världen fungerade, och då inte hur människor fungerade.