Kvinnan, den så intelligenta, driftiga och vackra, som stunden innan talat om hur hon inte tycker om barn, tar en bebis i sin famn, lyckas få omedelbar kontakt och ge trygghet hos den lille. Känslorna sköljer över mig. Med känslorna kommer övertygelsen om att jag inte bara är attraherad av henne som person utan att jag här har mina framtida barns mor. Eller i vart fall mitt ideal för en sådan.
I en reality check skulle man snabbt kunna konstatera de trösklar min hjärna i känsloruset förbisett. Varför skulle en sådan kvinna, som av en gemensam bekant beskrivits som personen alla blir kära i, välja mig? Hur skulle jag med dokumenterad fobi vad gäller att närma mig andra människor, och då framförallt attraktiva kvinnor, lyckas nå fram, och övertyga? Att övertyga en person något avogt inställd till barn att vilja skaffa sådana själv? Varför skulle jag som är några år yngre än henne överhuvudtaget ha något att säga som hon skulle bry sig om?
Nu är det minst sagt överilat att längta efter barn när man ännu inte klarat av steget med att bejaka sina inre drifter en enda gång, ett steg som är än mer hårdvirat av evolutionen för att trygga dess fortsatta existens. I första hand borde jag finna någon, om så bara tillfälligt med vilken jag kunde uppleva intimitet, njutning (och säkert också prestationsångest).
Givet att jag klarat av första steget skulle jag i andra hand leta efter någon med vilken jag kan etablera en djupare känslomässig och intellektuell relation. Någon som är villig att leva ihop med mig. Först därefter borde det bli aktuellt att bekymra sig om barn.
Alla de tre stegen ter sig ouppnåeliga för mig. De flyter ihop och det gör ingen större praktisk skillnad om de har olika svårighetsgrad eller bygger på varandra. Även när det är samma kvinna jag känner attraktion till, romantiskt intresse för och längan efter att bilda familj med så blir det ändå så att jag lika gärna ger upp på alla punkter inkl. den grundläggande att försöka umgås med henne överhuvudtaget. Kanske är social fobi exempel på saker man inte borde föra vidare till en ny generation.
Om jag så övervann rädslan, sänkte ambitionsnivån och letade efter en person som inte har alla hennes egenskaper som jag upplever dem vet jag inte vilken av egenskaperna jag värderar högst.
Är det den äventyrliga människan som till synes hämningslöst kastar sig till andra länder och kulturer? Den ordentliga personen med kunnande, rykte och karriär? Är det den resonerande individen som med väl underbyggda argument diskuterar omvärlden? Är det den ifrågasättande kvinnan som ställer saker på sin spets och ända och visar på skevheter i samhället? Eller är det den humoristiska medmänniskan?
Den jobbiga sanningen är att jag inte kommer att kunna fylla i ett kryssformulär med dessa egenskaper och förvänta mig en lista med personer det stämmer in på. Världen är inte uppbyggd av binära egenskaper som antingen är eller inte är. Även om en dejtingsajt skulle beskriva världen så vore det naivt av mig att tro att jag skulle ha användning för en sådan beskrivning. Hur klassificerar man humor, humanism, analytisk förmåga eller våghalsighet?