När jag skrev om låsningen av iPodar till iTunes i söndags var lösningen nära. Förresten visade det sig att mejlet från Apple Store var riktigare än Apples Stores webbsida, för på måndagmorgonen dök ett bud upp med min iPod Nano.
Den är liten, ljusstark och faktiskt snyggare än vad jag trodde att den skulle vara. Den mjuka formen påminner lite (om än väldigt lite) om min gamla telefon Siemens S45 som tillsammans med min första mobiltelefon, Nokia 6150, är de enda mobiltelefoner jag varit nöjd med.
Veckan har jag ägnat åt att lyssna ikapp en del podcasts. När jag väl orkat fixa fram min NTFS-formaterade hårddisk kanske jag kan få in musik också. (Än så länge har jag bara några enstaka låtar jag laddat ner gratis från last.fm, däribland några låtar av Sofia Talvik, samt senaste BWO-albumet Fabricator som jag nyss rippade och sparade på datorn.)
Men jag är fortfarande irriterad över Apples inställning. Vill de övertyga folk om iTunes förträfflighet (som är en viktig säljkanal för musik, TV-program och filmer och en marknadsföringskanal för Mac-plattformen) så ska de göra det med ett bra program, inte genom att låsa resten ute.