Komediserier på TV sänds inte helt sällan med skratt hörbart. Det kan vara antingen skratt inspelade från en studiopublik eller burkade skratt, dvs. skrattljud som lagts på i efterhand.
När jag väl hittade till Aaron Sorkins serie Sports Night från sekelskiftet stördes jag av det pålagda skrattet som jag inte alls tyckte passade med den typen av serie speciellt inte eftersom man känner igen stilen från West Wing där det fungerade utmärkt utan skratt. Istället för att accentuera lustigheterna i manus kändes skrattet bara störande. Det stör rytmen och det känns som att man blir skriven på näsan om vad som det ska skrattas om.
Although the first season of Sports Night is a sitcom, it often is portrayed as more of a comedy-drama representative of some of Sorkin’s later work on The West Wing. Sorkin intended for the series’ humor to be drier and more realistic than typical sitcoms. He initially wanted the show to be recorded without a laugh track, but ABC network executives insisted on including one. The volume of the laugh track faded as Season One continued and was abandoned at the beginning of Season Two. Engelskspråkiga Wikipedia-artikeln om Sports Night
När jag nu tittar igenom Red Dwarf igen, denna gång på Netflix blir det en märklig effekt när det efter flera säsonger med skratt helt plötsligt är tyst i ett avsnitt i sjunde säsongen. Ja, den har förstås tal, ljudeffekter och musik men något fattas. Det är skratten som är borta. Till skillnad mot i Sports Night så är det här något jag känner att jag behöver för att uppskatta humorn fullt ut. Nu hade ju Red Dwarf till skillnad mot Sports Night faktiskt spelats in inför publik i flera säsonger så skratten är inte lika artificiella heller.
Frågan är ju dock varför jag i ena fallet tycker att jag behöver skratten och i det andra tycker det är i vägen. Är det bara vana som skiljer sig från genre till genre eller finns det något kring uppbyggnaden av programmen som gör att skratt faktiskt har en praktisk funktion som bidrar till att göra vissa program roligare med skratt. Kanske någon sorts bekräftande att det är okej att skratta? Eller att skådespelarna i det ena fallet har en stil där man omedvetet lagt sig till med en paus efter punchlines för att lämna plats för skratt och där det utan skratt känns som att det faller platt.