Eftersom jag, till skillnad mot vissa av mina kolleger, inte fått inbjudningar till pressvisningar och galapremiärer av Spider-Man 3 dröjde det tills igår kväll innan jag fick se filmen. Tyvärr fick jag inte med mig Vanquish som dels har god kännedom om spindeluniversumet och dels kan uppskatta en film utan att prata. (Dessutom skulle hon med sina kunskaper säkert kunna förstå vad jag kommer gnälla om i detta inlägg.) Tre saker man inte kan säga om min kära mor med vilken jag såg filmen igår.
Just bättre kunskap om spindeluniversumet hade varit väl till pass för att förstå historien med tanke på att filmen kändes som löst sammanfogade delar och med en vital del bortklippt. Utöver detta innefattade biobesöket en hel del störningsmoment, utöver alltför högljudda och alltför unga barn som förde väsen, popcornstank, laserpekare på skärmen och folk som sprang in och ut ur salongen bjöds det på andra mer unika jobbigheter:
En doft av mint som sprejades ut i salongen i samband med att en reklamfilm för Pepsodent visades. Doften lyckades för ett kort ögonblick överrösta popcornstanken men kombinationen av dessa både dofter var allt annat än angenäm.
Så var det de mer uppövade jobbigheterna:
-
lågupplöst bioreklam
- Man kunde se när texten hade aliasproblem (alltså var kantig i diagonala linjer).
- Hade texten antialias syntes istället de gråa pixlarna runt om tydligt.
- Komprimeringsartefakter stack också i ögonen
- En reklamfilm om tuggummi var inspelat lågupplöst och dåligt uppskalad. Med tanke på att datorgrafiken i samma film var högupplöst blev det en väldigt ful effekt.
-
Textningen. Tidigare kunde jag störa mig på de i filmremsan laserskurna texterna på biofilm som hade ojämn kant. Allt är dock förlåtet nu. Kom tillbaka! Nu drabbades vi nämligen av
- Arial (eller annat liknande teckensnitt med läskiga teckenformer och helt felformade prickar över ä och ö).
- Aningens för stor Arial.
- Aningens för stor Arial, helt i vitt.
- Aningens för stor Arial, helt i vitt utan någon kontur eller skugga ens när omgivningen var vit.
- Aningens för stor Arial felplacerad i rutan, helt i vitt utan någon kontur eller skugga ens när omgivningen var vit.
- Det gällde alltså att välja mellan att försöka hinna läsa all text eller se vad som hände på bilderna. Trots att man hänger med i det mesta som sägs på engelska är det svårt att låta bli att försöka läsa texten om den väl finns där.
-
Specialeffekterna
- Ljusförhållandena i vissa scener skrek studio. Belysningen på skådespelarna från olika håll matchade inte omgivningen varför man inte ens med fantasi kunde tro på att de flög runt bland byggnader.
- Materialet i samband med närbilder av Sandman såg väl artificiella ut.
Detta är förhoppningsvis saker som jag är extra känslig mot och som andra inte stör sig på lika mycket.
I eftertexterna hann jag skymta två namn som inte finns med på IMDB:s lista (däremot på Hollywood.com:s) men som tidigare nämnts på denna blogg:
Magnus Wrenninge som omskrevs för sitt arbete med specialeffekterna i Day After Tomorrow. Han har inga större problem med taskiga specialeffekter om man ska tro LiU:s rekryteringssida för civilingenjörsutbildningen i medieteknik:
Är de tillräckligt bra tänker man inte på dem. Och är de dåligt gjorda förstör de ändå filmupplevelsen för vem som helst!
Paul Debevec omskrevs som handledare för en student som gjort sitt exjobb på Institute of Creative Technologies. Debevecs arbete med att bygga upp datormodeller utifrån foton användes bland annat för bakgrunderna i de så kallade bullet-time-sekvenserna i Matrix. (Det var en tidigare student till D. som stod för det arbetet.) D. har under de senaste åren arbetat mycket med frågor vad gäller kombinationen datorgrafik, ljus och rörliga bilder. Med sin light stage fångar man uppgifter om hur objekt (inklusive människor) reflekterar ljus från olika håll för att sedan kunna infoga dessa objekt (eller rättare sagt avbildningar av dessa) i en datorgenererad miljö och få det att se mindre inklistrat ut.
Med tanke på detta kan man anta att Debevec inte varit inblandad i de scener med konstig belysning jag klagar på. Om någon i världen vet hur man undviker det är det han.
Det gnälls lite ibland över att just det där med specialeffekter får lite väl mycket uppmärksamhet jämfört med allt annat från Medieteknikutbildningen på LiTH. Att Hollywoodglansen över detta gör att alla andra får stå undanskymda.
Själv blev jag illa till mods av LiU:s annonsering på bussarna i Stockholm för ett par månader sedan. Den på bilden ovan var väl okej, förutom när det blev lite märkligt när LiU och KTH samtidigt hade annonser som anspelade på astronauter medan bara den senare kan stoltsera med en astronaut bland sina tidigare studenter men på en annan annons är rubriken (i stil med) »Tänk om du får jobba med specialeffekter i Hollywood« och som följs av ett »tänk om« som handlar om att skriva.
Det handlar inte om att jag är avundsjuk på de studenter som, liksom jag, läst visualiseringsprofilen på MT och numer ägnar hela dagarna åt datorgrafik. Nej, jag är alltför intresserad av elektronisk publicering, XML, datamängder och communities för att känna det. Däremot får det mig att tänka på det tidigare nämnda inlägget och på Sjustjärna Hon hänger dessutom ihop med det andra refererade inlägget samt faktiskt med Spotify som jag skrev om tidigare ikväll.
Jag klickade nämligen runt i Spotify-klienten och hittade i about-rutan en bild på Spotify-teamet. Utöver Jon Åslund som jag träffade på Bloggforum häromåret kan man finna ett annat namn som jag vet jag sett tidigare: Mattias Arrelid. Mattias har också läst MT på LiTH men jag har ingen aning om jag träffat honom någon gång men det har säkert Sjustjärna gjort.